Som glöda omkring det,
Suga jag vill!
Saligt släcka
Min brännande törst,
För att evigt törsta!
Kra kra! De drufvorna växa inte i er vingård, min herre! — Pah! Kraxar du, korparnas ålderman, för det jag ej har någon guldring, att sätta din dotter, den ädla perlan, uti? — Hm! Jag är rik, som Cræsus. Har inte Plutus skickat mig ett bref med ett mynttecken, som heter hoppet, uti? Har jag inte ett slott i luften, så högt opp, att man derifrån kan höra suset af englarnes vexelkyssar, ett slott med tinnar af gullpapper och flöjlar af krusflor? Springa inte deruti — tripp, tripp — opp och ner vaxdockor med grönskande fötter och förbindligt hviftande ekorresvansar, och bjuda omkring diamantfrukter i rubinkorgar och läspa så sött, så ljufligt: “Behagas det, behagas det?“ — Ack, ett adagio! — Det är hon, som kuttrar:
Och fader och moder, de bodde under ö;
De sålde mig bort för liten beta bröd.
Gud tröste den, som skall till det hedniska landet,
att förstöras.
Se! nu sätter sig känslans essentia quinta, som en silfverdroppe, i ögonen och hviskar tittut! Gråt inte, söta flicka! Din far är ingen aborre; han nappar lika litet på kroken efter, som före regnet. Nog blir du drottning ändå; ty jag är konung i Arkadien. Se på min krona och fatta mod! Vet du, hvar Arkadien ligger? Det ligger i tredje himlen, och tredje himlen ligger i luften. — Ditopp — hör på mitt förslag! ty en flägt af förnuftets vind har flugit vilse och råkat in i min kajuta — ditopp skola vi bägge, du och jag, klättra på en stege, som är förfärdigad af det der mynttecknet och heter hoppets stege. Men sakta, sakta måste vi stiga och ta nätta fjät; ty stegen är gjord af spindeltrådar, och om något går sönder — ser du — så — falla vi — hu! hu! — oåterkalleligt ned i Gajas evigt gäspande, korpsvarta, iskalla, ulfhungriga gap, grafven. Stick inte näbben under vingen, min dufva! Dödens vaggvisa är ändå den skönaste af alla visor. En kraftig poesi! — ja — den låter så här:
