Estetiska och kritiska uppsatser.
Några ord i ett ämne, som ej intresserar många läsare[1].
Retelsen att komma löjets natur på spåren och upptäcka dess källor har alltid varit stor, och flere tänkare hafva dermed sysselsatt sig. För att hinna sitt mål, hafva de i allmänhet gått tre vägar: antingen hafva de undersökt det löjliga objektets beskaffenhet, eller också observerat förändringarna inom den skrattande, eller ändtligen sökt att förknippa bäggedera. Derunder hafva de skördat många enstaka, intressanta resultat, men alltid träffat nya hinder och svårigheter dess flera, ju längre de framskridit. Visserligen behöfde man, då man blott fäste sig vid det löjliga objektet, endast uppfatta dess yttre kännetecken, anmärka det för alla händelser gemensamma, och sålunda leda sig till kunskap om det löjligas natur i allmänhet; men man kunde aldrig vara säker på att hafva examinerat ett tillräckligt antal speciela händelser, och ovissheten, huruvida den ur verkligheter hämtade förklaringen, äfven innebure alla möjligheter, qvarstod, emedan erfarenhetens väg, som framgår längs fenomenens kedja, lika litet har något slut, som rummet och tiden. Här inträffade nu två händelser: antingen hade man angifvit för få kännetecken, och definitionen blef för trång, så att månget löjligt föremål ej fick rum inom dess gränser; eller också voro kännetecknen för många, så att man kunde träffa ett eller annat komiskt fenomen, som ej egde alla de angifna kännetecknen.
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten 1838.
