Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/67

Den här sidan har korrekturlästs
55
teori för det komiska.


Stannade man åter vid observationer på det skrattande subjektet, så märkte man visserligen hvad inom detsamma föregick, t. ex. väntan, öfverraskning o. s. v., men hvad som egentligen framkallat löjet, fortfor att vara en gåta.

Genom bägge hänsigternas förknippning kom man ej heller längre, så länge man blott gick historiskt tillväga, och, i anledning af det närmast för handen liggande fenomen, stälde yttre och inre kännetecken emot och bredvid hvarandra, samt ej bekymrade sig om det högre ursprung, som genom ett spirituelt band förenar dem båda.

Alla dessa undersökningar gingo till slut ut på följande satser och påståenden.

l:o Att det löjliga uppkommer genom en stegrad väntans plötsliga upplösning i ett intet; 2:o att det uppkommer genom kontraster och motsägelsen mot det vanliga; och 3:o att det uppkommer ur det orimliga och är ett åskådligt oförstånd.

Ganska lätt vore dessa teser kullslagna, derigenom att man visade, att icke hvarje stegrad väntans upplösning till ett intet är komisk, att icke hvarje kontrast, hvarje åskådligt oförstånd ligger inom det löjligas område. Man insåg att mången stegrad väntans upplösning till ett intet vore ganska smärtsamt, och att kontrasten understundom väcker äckel, stundom framkallar känslan af det sublima, och att oförstånd, i egentlig mening, är någonting oangenämt och vidrigt, hvaråt ingen förnuftig menniska borde skratta.

Antagandet af orimlighet, oförstånd och kontrast vann imellertid bifall och mången författare trodde sig ej kunna sammanhopa nog mycket af orimligheter, oförstånd och kontraster.

Men med tiden varsnade man mera allmänt, att dessa historiska och psykologiska undersökningar ej ledde till målet, och man började ana, att något högre och generelare ligger till grund för det komiska.

Då började man söka en idé. För att finna den, gick man ånyo en realistisk väg, och alltefter slutföljdernas större eller ringare djerfhet, stannade man vid idéns gräns, eller aflägsnade sig derifrån med ett språng. Man uppstälde nämligen jemförelser, sökte ur det bekanta leda sig till det obekanta, för att ur det förras beskaffenhet deducera motsatsens. Än skulle således allvaret och än det sublima tjena till förklaring af det komiska. Men den