frågan stod alltid qvar: äro då dessa motsatser, rena och totala motsatser? Enär bägge, så väl allvaret som det sublima gå ut på något positivt, så ville man nu betrakta, det komiska endast som något negativt. Ville allvaret, uppfatta och framställa naturens realitet, så måste det, komiska söka att förinta den. Ville den allvarsamma poesien måla oss fenomenen i ett harmoniskt sammanhang, så måste den komiska sträfva att frambringa idel dissonanser. Om den förra åskådade allting såsom rätt, så borde den senare se allting såsom krokigt.
Denna negation, antagen såsom det komiskas inreväsende, bestämdes ytterligare än till en förintning, än till en upp- och nedvändning af verlden.
I det sublima och tragiska fann man nya jemförelsepunkter. Här varseblef man idealet, som utom lifvets gränser, dess qval och frestelser, räddar sig inom en högre verklighets frihetstillstånd. Man trodde för den skull, att i det komiska borde idealiteten slukas af realiteten, eller också att en ny, alldeles upp- och nedvänd idealverld borde förekomma, hvars idealisering egentligen hade karrikaturen till syftemål. Men derigenom gick det komiskas skönhet förlorad, och sträcktes slutledningarne oförskräckt framåt, skulle man slutligen nödsakas erkänna, att allt komiskt vore ett fult.
Utgående från den subjektiva ståndpunkten, skulle man kanhända långt förr hafva funnit en riktig, högre åsigt af det komiska, om man ej, genom en nyck af fantasi, råkat in på jemförelsernas bana, utan i stället sökt utforska skaldens tillstånd under produktionen af det komiska, följt detta tillstånds uppkomst på spåren, och sålunda förr eller senare återkommit till källan för all skön konst.
Liksom poesien i allmänhet, kan ej dess komiska afdelning gå utom naturen: och det komiska måste i en punkt, sanningens, sammanträffa med allvaret. Den objektiva verlden måste ovilkorligen, sådan som hon förefinnes, för en djupare synförmåga blotta sina ämnen till lustspel, ej mindre genom sitt skaplynne i allmänhet, än genom ett oändligt antal enstaka fenomen. Icke ett hopdiktande af möjligheter, icke en upp- och nedvändning af verkligheter kan göra verlden komisk. Det komiska finnes i naturen, utan artistens tillgörande, men endast hans djupare, skarpare blick förmår att upptäcka det. Det finnes
