»— de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar.»[1] ―
och mycket har ändrat sig sedan dess.
Min salige fader hade för öfrigt många yttranden, hvilka som glödande gnistor kommo ur hans mun på samma gång som han blåste den ymniga tobaksröken ifrån sig, ty han var en stor tobaksrökare och qvad om tobakspipan sålunda:
»Du är det yppersta nöje, ty du är satir på dem alla.»
Några af hans till- och genmälen, som rörde svenska literaturen, skall jag nu berätta för tant.
Då jag frågade honom, hvarför han i senare tider slagit sig så helt och hållet från all kritik öfver teatern, svarade han: “Min son, det är ett dåraktigt försök, att vilja rensa hönshus, för att deraf göra tempel åt Apollo.“ Då jag tillsporde honom om våra yngsta poeter, sträckte han sina händer mot skyn, tackade Gud och sade: “Prisad vare Du, o Herre! att svenska språket numera skrifver sig sjelf, och dymedelst hunnit samma perfektion, som de af dagdrifvande menniskobarn på ryggen burna positiver. De spela sjelfva, och Israel dansar gladeligen omkring dem. Nu låter Du din tjenare fara i frid.“ Då jag påstod att Tegnér är en stor skald, jakade min fader, och blåste derpå några väldiga rökbubblor ur munnen. Jag sade: “Tegnér är en originel skald,“ och min fader svarade helt saktmodigt: “Vet hut, min son!“ och lade Oehlenschlägers och Byrons skrifter framför mig på bordet. “Finnas då inga yngre svenska författare, hvilka min far högaktar?“ frågade jag en gång. Då utsade han med tydlig röst namnen Nicander, Vitalis, Dahlgren, Livijn, Atterbom, och mumlade några andra namn mellan tänderna, hvilka jag ej kunde urskilja. Då jag blygsamt supplerade listan med namnet Beskow, föll min salige fader i ett så högljudt, kollrigt och uthållande skratt, att jag fruktade hans helsa skulle lida deraf, och vågade jag sedan aldrig gifva honom några dylika frågor.
Tant torde häri med nöje igenkänna min salig faders egenheter och bizarrerier. Jag säger “med nöje“ emedan man lika mycket älskar sina vänner för deras små fel, som för deras små förtjenster. En fullkomlig menniska, ifall en
- ↑ Ur Frithjofs saga, fjerde sången.
