Publicistisk trosbekännelse.
De rebus omnibus et nonnullis aliis[1].
Min vän! Tusen tacksägelser för din vänskapliga skrifvelse. Den visar mig, att du ej glömt din gamla Upsala-kamrat, hvilket fägnar mig mycket. Den visar mig äfven något, som fägnar mig ännu mera, nämligen att du i friskt minne behållit vår ungdomsmaxim: mannen bör, lik den planet han bebor, hafva en dubbel rörelse, en allmän och en enskild, en omkring solen och en omkring sin egen axel. Sedan du först ordat om dina husliga angelägenheter, din familj och dina skördar, rycker du in på det offentligas område. Geijers Literatur-Blad har väckt din uppmärksamhet och i synnerhet hans yttrande, att periodiska pressen är tredje “statsmakten“. Du gör mig den oförtjenta äran, att äfven vilja höra min mening om saken; du framställer trenne frågor: “hvad äro tidningarna, hvad duga de till, hvad äro publicisterna?“ På dessa enkla, ja nästan menlösa spörsmål vill jag försöka att svara, med särskildt fästadt afseende på periodiska pressen inom vårt eget fädernesland. Men först nödgas jag utbedja mig ditt vänskapliga undseende för ofullständigheten af mina åsigter, för deras outvecklade skick och äfven för deras oskick, d. v. s. den form och den drägt i hvilken de framträda.
På din första fråga vill jag lemna dig tre svar. Tidningarna äro det mögel, som öfverdragit våra föråldrade statsformer, mögel, som vitnar om en börjande upplösningsprocess och väcker vårt bekymmer. Tidningarna äro smärre kanaler, ledda ur frihetens och vetandets stora floder, för att vattna och göra fruktbara de aflägse fält, som hittills legat öde; dem fattigom skall varda predikadt evangelium,
- ↑ Östgöta korrespondenten 1838.
