skulle till och med kunna vara motsatsen af dygdig och ändå försvara sin befogenhet, att föra dygdens talan, med det utropet: “har icke Gud låtit ett af de förnämsta snygghetsmedlen växa på det osnyggaste djurets rygg!“ — och dervid taga alla borstbindare i verlden till vitnen på sanningen af sin sats.
Ej heller har jag upptäckt någon guldgrufva af lärdom, då jag med slagrutan i hand sökt att bespeja publicistnaturens område. En lärd och en publicist äro, snart sagdt, antipoder. Den förre utbildar merendels ett af sina anlag på de öfrigas bekostnad. Om själen i allmänhet kan liknas vid ett skåp med flere lådor, af hvilka der ligger litet i hvarje, så kan äfven en lärd mans själ liknas vid ett skåp, med den skilnaden likväl, att alla lådorna äro tomma, en enda undantagen, men denna alldeles fullproppad, t. ex. med matematik. Den lärde är således ensidig och grundlig och sysselsätter sig med ett. Publicisten åter, som måste blanda sig i allt, är mångsidig och ytlig. Han tillegnar sig vetandets gebit ungefär på samma sätt, som Dido tillegnade sig Kartagos, d. v. s. han skär sitt snilles oxhud i så smala remmar, som möjligt, för att åtminstone kunna kringspänna det fält, som han ej mäktar betäcka.
Låter man undersökningen fortgå på samma sätt, så finner man snart, att publicisternas inflytelse beror på helt annat, än personlig öfverlägsenhet, vare sig åt hvilket håll som helst. Men dagen behöfver dem, mängden behöfver dem och i detta behof ligger fröet till deras makt.
Då jag nedskrifvit föregående rader, i hvilka jag antydt, icke hvad en publicist är, utan snarare, hvad han icke är, inträdde en af mina vänner i rummet. Samtalet föll naturligtvis på de senaste händelserna i Stockholm. Du känner, att jag lätt tar hetta. Så gick det mig äfven nu, och med häftighet yttrade jag: “hela nationen bör nedhuggas, så blir det lugn i landet[1]. De döda äro så stilla och fredliga undersåter, som någon monark kan önska sig. Rådfråga historien, och du skall finna, att upplopp och revolutioner och dylika skändligheter alltid blifvit tillstälda af de lefvande och aldrig af de döda. Hela nationen bör
- ↑ Syftar på Karl Johans bekanta uttryck: »Sabrez la canaille», då ban befalde att soldaterna skulle hugga in på hoparna på Stockholms gator, vid midsommartiden 1838. Utg.
