nedhuggas, så blir det lugn i landet.“ Leende och med upplyft finger svarade min vän: “Akta dig du!“
Ur dessa ord, sagda till varning, hemtade jag all den upplysning, som jag för tillfallet behöfde. Som en blixt flög mig den tanken genom hufvudet, att en publicist egentligen är en menniska, som bör akta sig.
Hvad måste han då akta sig för?
Till en början måste han akta sig för att synda mot den läsande allmänhetens, eller, såsom den under pågående prenumeration helst kallas, den vördade allmänhetens regler för skriftställare, regler, som rätt förstådda, utan tvifvel förena axiomets bindande evidens med postulatets enkelhet.
Den första af dessa regler lyder så här: “Du skall yttra dig på ett sätt, som vitnar om bildning.“ Låtom •oss tillse, hvad denna föreskrift kan hafva att innebära.
För det första innebär den ett förbud emot allt ovett. Det förstås af sig sjelf, att jag här ej tager detta ord i samma bemärkelse som Thorild, hvilken någonstädes yttrar, att vett, så sagdt, att det träffar, kallas i Sverige för ovett. Vore denna betydelse af ordet den riktiga, så synes mig, som skulle ingen skriftställare kunna nog mycket bemöda sig att vara ovettig. Men dels är Thorilds definition icke riktig, dels gifvas fall, i hvilka, äfven om den vore riktig, klokheten bjuder publicisten, att blott med sparsamhet begagna sig af ovett. Föreställom oss för några ögonblick en publicist i landsorten; föreställom oss vidare, att i bemälte landsort finnes ett konsistorium, att bemälta konsistorium gör en gräslig mängd dumheter, och ändtligen att bemälte publicist i sin tidning refererar och kriticerar bemälte dumheter. Då ligger för en dag, att publicisten, snart sagdt, lefver på konsistorii dumheter. De utgöra, så till sägandes, hans visthus, hans källare, hans garderob. Vore det nu klokt af publicisten, att vara för ovettig på konsistorium? Visserligen icke! Han måste, om han är förståndig, resonera så här: Är jag för ovettig på konsistorium, så kan konsistorium bli förargadt; blir konsistorium förargadt, så kan det i förargelsen låta bli att göra dumheter ― ― och hvad tusan skulle jag sedan lefva af?
För det andra innebär regeln en befallning att bruka förmaksmässiga uttryck, men inga andra; och bryter någon deremot, vore det blott en enda gång, anser jag honom
