Därinnanför var en stor sal, där Kung Vinter satt hög och sträng på sin istron med en valross på var sida. För första gången tyckte Olle, att han frös litet, ty han kände sig nästan litet rädd för Kung Vinter.
Men Farbror Rimfrost ledde Olle fram till tronen. »Här ser du en rask gosse», sa han, »som är så glad över att du är här, att han nyss ropade ditt namn högt i skogen».
Då log Vintern, och hans ögon glimmade till som norrsken. »Duktiga pojkar tycker jag om», sa han. »Du åker väl skidor?».
»Ja då», sa Olle.
»Och kälke?»
»Ja, både framlänges och baklänges och på sidan med!» sa Olle.
»Och skridskor?»
»Jag har inga skridskor», sa Olle.
»Nå, du kan väl få», sa Kung Vinter, »nu ska du väl se dig om i mitt slott, eftersom du kommit hit!»
Och så gav han Olle en nick, och Olle bockade sig väldigt djupt och följde med Farbror Rimfrost in i nästa rum.
