Prologus.
HÖghlärde Herrar wälachtadhe män,
Hustrur och Jungfrur och hwar vngerswen.
Wij wete vthi hwadh nödh oc fahra,
För ett hundradhe åhr månde wara
Wåra Fädher, öffuer then twång och meen,
Måtte wäl söria och gråta en steen.
The twingades bådhe til Krop och Siäl,
Aff Kung Christiern och Påfwen elaack fäll.
Konung Christiren then omilde Tyran,
Them til Kroppen hårdt tå twingade han,
Och kunde dock sitt tyranniske modh,
Aldrigh fult mätta aff theras blodh.
Påfwen i Rom then grymma Antechrist,
Plågade them til Siälen medh stoor list,
Hwilken som hadhe them Gudz Ord bortryckt,
Wäghen til Saligheten igenlyckt.
När nu wåra Fädher monde wara,
Til Krop och Siäl så i största fahra,
Ansågh Gudh then jemmer och älende,
Och them oförtänckt Saligheet sände,
Gaff Göstaff Erickfon thet ädle Blodh,
