Sida:En Swensk Mans Syszelsättning den 17. Maj.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

anledning, man wågat framställa dessa betraktelser till föremål för den medborgerliga granskningen; man har warit föranledd dertill, ej af den ton mot Norrmännens politiska handlingssätt, som hörts uti de högre kretsarne, men af det klander och af det oftast omotiverade ogillande, som försports bland sjelfwa medelklassen; och det är ifrån denna omständighet, man hemtat anledning för sin känsla, att åtminstone wilja wåga ett försök att föra omdömena öfwer de Norrska angelägenheterna, ifrån passionernas och modets ledning, till forskningens och eftertankans.

Man lefwer och dör i den öfwertygelsen, att det är oförenligt med billighet och rättwisa, att ogilla Norrmännens känslighet för äran att wara ett fritt folk, derföre att wi, under de många skiften wi undergått, lärt att gradera denna ära.

Sedan Christian Tyrann lemnade Norrige, har dess öde warit, att under 3:ne secler styras af Kongliga vicarier, för det mesta oberättigade, att med Konungsligt hjerta älska dem, som woro anförtrodda åt deras wård. Då man sjelf lifwas af ädla känslor, gläder man sig att se ett folk fira såsom högtid den dag, på hwilken det ifrån sina skuldror kastat, eller sett lossas, ett 300-årigt ok: är det wäl möjligt, att Swenskarne, wid åsynen af så wördnadsbjudande förhållanden, skulle för småaktiga känslor lemna insteg inom sina bröst?

En opinionsförwillelse är lätt att sprida ibland folken: agg äro wådligare mellan folk, än mellan individer; och det är angeläget, att, wid symptomer af yrsel, wäcka ifrån en slummer, hwars drömmar eljest kunde lemna obotliga intryck.

Hwem påminner sig ej den opinionsyra, som det i England lyckades den lumpna Northska Ministeren att uppwäcka emot Americanerna, retade till motstånd genom en, med politisk beräkning, under flera år fortsatt oädel behandling? Och man erindrar sig härwid, utan att likwäl för handen äga någon annan hjelpreda än det egna minnet, huru den ädle Lord Chatham i anseende till denna fråga utbrast: ”Hwilken fräckhet! Här går ingen på Londons gator, som icke tror sig berättigad att anse Americanerna för Britternas horungar, — och hwad tänken I, Lorder! begripen I ej, att då I samlen legda bajonetter, för att kufwa Americanerna, så skapen I sjelfwa den magt, för hwilken Albions frihet skall falla?”