Den här sidan har korrekturlästs

4


Vi inträde i det innersta af de förstnämnde, i professorns arbets-helgedom, der vi träffa både honom sjelf och sonen Arvid Julius.

Klockan var mellan 9 och 10 på aftonen.

Ehuru man befann sig i slutet af April månad, flammade dock i kaminen en vänlig brasa, hvilken kastade sitt röda sken på de mörka, med bokhyllor till större delen beklädda väggarne. I en ofantligt stor, antik länstol satt den berömda läkaren insvept i en temligen sliten nattrock. Hans ansigte tillkännagaf en hög grad af bonhommie, hvaremot ingalunda stred den sluga blicken och det något satiriska leendet på de tunna läpparne. Han tycktes vara på gränsen mellan 50- och 60-talet.

Hans son, Arvid, framför hvars namn vi äro mycket bedröfvade att ej kunna tillägga någon titel, som ej börjar med de olycksaliga orden ”extra-ördinarie” — hans son Arvid stod för honom klädd i en fulländad baldrägt. Man såg att han var väl växt, oaktadt hans slappa och vårdslösa hållning, och det ädla och intelligenta ansigtet misspryddes blott af ett hos en så ung man obehagligt uttryck af likgiltighet och ledsnad.

— Hvad du kommit tidigt hem ifrån balen, sade professorn. Klockan kan ej vara mer än tio på sin höjd.

— Hon är ej half tio ännu.

— Och du gick klockan åtta. Har någon af damerna mankerat dig?

— Nej? Men der var så dödande tråkigt att . . .

— att du föredrog att gå hem och hålla sällskap med din gamle far. Nå, ehuru anledningen ej är särdeles smickrande, är jag dock mycket belåten med resultatet. Du äter hemma i afton?

Arvid bugade sig jakande. En tystnad inträdde.

Både far och son syntes eftertänka; de hade