I hans karakter låg emellertid något, som gjorde att
han snart fann hur tomt och föga tillfredsställande allt
detta var; men då han ej egde nog kraft att lösrycka
sig och egna sin verksamhet åt något ädlare, förföll
han i en icke helt och hållet affekterad leda och
likgiltighet för allt. Han proklamerade sig såsom
öfvermätt på alla de nöjen lifvet har att erbjuda och
dristade sig icke sällan fram med yttranden af den mest
misantropiska tendens.
Det var dit Arvid för närvarande hunnit. Och i följd af sina tysta observationer öfver sonen ansåg Professorn just nu tiden vara inne att vidröra ämnet.
Den sista thekoppen var tömd, den gamle läkarn återtog sin plats i länstolen.
Arvid räckte honom med sonlig uppmärksamhet pipan.
— Tack min gosse. Låt oss nu språka litet, jag tror mig märka att du sedan någon tid är mindre road af baler och supéer än förut.
— Ja, svarade Arvid, Gud skall veta att jag leds till döds vid denna fadda artighet, dessa cirklade fasoner, denna innehållslösa konversation, denna futtighet, detta beräknande, denna ängsliga uppmärksamhet för småsaker och denna totala tröghet för alla högre intressen, som uppenbarar sig i sällskapslifvet.
— Men om du är utledsen vid detta, hvarföre vänder du dig icke till dig värdigare sysselsättningar?
— Hvad skulle jag då ta mig för?
— Du är ju inskrifven i ett par verk; det är ej förtidigt att börja arbeta der, att sträfva efter en befordran, något förebud till en post der du framdeles kan utmärka dig och gagna dina medmenniskor.
