Den här sidan har korrekturlästs

8


— Men jag kan ej uthärda med denna pedantiska formalism, detta rent mekaniska arbete, som förslöar och försoffar mina själskrafter och af menniskan gör en maschin.

— Det är likväl ej mer än ett par år sedan du höll ett litet ganska vackert tal för mig om din håg och fallenhet för embetsmannabanan.

— Jag bedrog mig då.

— Mig också.

— Jag drömde om en lefvande organism, satt i rörelse af intressen för högre idéer och i sin verksamhet reglerad af allmängiltiga principer.

— Nåväl?

— Och jag fann en obäklig maschin, satt i rörelse af egennyttiga motiver och reglerad af godtycke eller tom formalism.

— Hm! . . Jag fruktar att alltsammans härrör deraf att du saknar kraft och ihärdighet att vänja dig vid de första — jag medger det — något enformiga göromålen, och att du efter dem bedömmer det öfriga. Men egna dig då åt vetenskaperna; du hade fordom en lefvande håg för studier.

Arvid dolde blott till hälften en gäspning.

— Det är verkligen, sade han, som pappa säger! jag har förlorat den kraft, den ihärdighet, som behöfves för ett allvarligt arbete.

Doktorns ansigte uttryckte oro och bekymmer. Hans erfarenhet hade lärt honom att af alla sjukdomar ingen är farligare än denna andliga förslappning. Han satt en stund tyst, försänkt i tankar.

— Jag kunde föreslå en större restur, men anser ännu bättre att du gifter dig, sade han slutligen långsamt och med ögonen fästade på sonen, för att se hvad intryck dessa ord skulle göra på honom. Du