Den här sidan har korrekturlästs

10


— Icke, yttrade fadern i en ton af förvåning — Och hvarföre ej det, tillade han efter ett ögonblick.

— Åh, jag är alldeles öfvermätt vid dessa moddockors tillgjordhet och konstlade sätt, vid deras anspråk på en bildning, hvilken blott till hälften döljer en andlig fattigdom, som är tusen gånger värre än den naiva och anspråkslösa okunnigheten hos en flicka från landet. Och sedan deras hjertlöshet, deras lättsinne! . . .

— Aj, hvilken litania! Du ärnar således söka upp en oskyldig tärna från någon aflägsen landsbygd.

— Ja, och om jag finner någon sådan, med hvilken jag kan sympatisera, skall jag söka lefva lycklig med henne i någon enslig trakt på landet.

Efter dessa ord upptog Arvid sina hvita glacéhandskar som han lagt ifrån sig på skrifbordet, bugade sig för sin far och begaf sig till sina egna rum för att drömma någon ljuf idyll.