— Nå väl, inser du då ej hvad detta har varit för
mig, som är ända till vämjelse öfvermätt och utledsen
på allt det det? Och nu kommer du och säger att
du har tråkigt!
— Men du erkänner ju att du sjelf ej är road.
— Det är en annan sak. Genom mångårig vana har jag funnit det eviga enahanda i all denna skenbara omvexling. Men du, en novis, en nykomling från det djupaste landet, hur vågar du tala om att ha tråkigt?
— Jag kan ej hjelpa det, sade Fabian skrattande. Jag trifves ej i detta folkhvimmel, och passar ej för detta lysande lif. Du vet sjelf att, utom den månad jag låg i Uppsala för att taga studentexamen, har jag tillbragt hela min lefnad der hemma på Alsjö. Hvad vill du att jag skall göra i Stockholm? Jag kan ju ej något annat spel än bräde och käglor, dansar icke, kan omöjligen föra en konversation med ett ungt fruntimmer och är alldeles bortkommen med schweizerimamsell.
Arvid tryckte hans hand.
— Det är just derföre jag håller af dig, sade han. Du liknar ej dessa tillgjorda, sjelfkära eleganter, som förspilla sin ungdom på de eländigaste futtigheter. Ack, om du kunde förstå huru led jag är vid dem, och allt det de anse för nöjen.
— Det der inger mig förhoppning att du ej skall afslå en bön, som jag har till dig.
— Du kan räkna på mig. Låt höra!
— Hemma på Alsjö finnas väl 9 eller 10 gästrum, hvilka alla för närvarande stå tomma. Jag har räknat på att du skulle komma ned till Alsjö under sommaren för att taga ett af dem i besittning under två eller tre månader!
— Men . . .
