Den här sidan har korrekturlästs

14


— Inga invändningar. Du har sjelf sagt att du är utledsen vid Stockholm, och om du afslår min inbjudning, så tror jag ej ett ord deraf, utan räknar dig till samma kategori som de der eleganterna du talade om.

— Det vill jag väl ej utsätta mig för, men . . .

— Men, du fruktar att få ännu tråkigare hos oss. Det vore det enda, men jag kan bjuda på god jagt och rikt fiske. Vi ha ock bland våra grannar flera vackra flickor. Slutligen, om du ej trifves, så gör du som jag nu — du packar in dina saker och reser din väg.

— Nog, nog! Jag antar ditt vänskapliga anbud, och inser på förhand att jag ej kommer att begagna den der resursen, som du nämnde, innan jag märker att jag blir alltför besvärlig.

— Topp, det är då afgjordt. Den förste Juni vänta vi dig på Alsjö. Jag tycker hvad våra grannar skola afundas oss, som kunna bjuda på tvänne unga Stockholms-lejon.

— Tvänne? Du räknar dig således ibland oss, din skälm, sedan du väl kommit ned på landet.

— Nej, jag menar Salzwedel, som följer med mig redan i morgon, och stannar qvar hela sommaren.

— Så mycket bättre. Han är rätt treflig, ehuru han har en temligen god portion egenkärlek.

— För tusan! Du skall få se att Alsjö kommer att bli ett litet Stockholm midt inne i Sörmland. Vi vänta äfven till oss min farbror, major O* och hans dotter, kusin Sigrid. Känner du henne?

— Nej!

— Det var besynnerligt. Hon är den mest inbitna Stockholmska man kan tänka sig. För öfrigt mycket intagande, fast hon gör gyckel af mina landtliga