TREDJE KAPITLET.
Den 1:ste Juni straxt efter middagen rullade Arvids vagn in genom den vackra, lummiga allé, som förde till Alsjö.
Fabian intog sin siesta på ett gungbräde, då Arvid körde in på gården. Med ett glädjerop sprang han upp och skyndade fram till sin vän.
— Välkommen och tack för din punktlighet.
— Ja, jag skulle tro att jag kommer på dagen, ehuru jag väl egentligen bort vara här före klockan tolf, för att ej försumma fatalierna. Också var det min mening att komma på slaget, men — den resande spår och gästgifvaren rår. Jag fick vänta tre timmar på skjutsen vid sista hållet.
— Hufvudsumman är att vi ha dig här. Låt oss gå upp nu. Ditt rum är i ordningställdt.
Han ledsagade Arvid till en af flyglarne.
Å ömse sidor om en smal korridor lågo gästrummen, hvilka på Alsjö sällan stod tomma.
— Se här, min kära bror, sade Fabian. Tag nu reda på huru du har det. Detta är dörren till mina rum, den här leder till Salzwedels, och här midtemot bor du.
