TRETTIONDEANDRA KAPITLET.
Ett par månader hade förflutit.
Det var nu vinter. Ett hvitt täcke af snö höljde Carl XIII:s torg; träden hade förlorat sin grönskande löfdrägt och stodo der nakna, med sina kala, svarta grenar.
Men de voro dock ej nakna dessa träd, ty rimfrosten hade höljt dem med slöjor af silfverskir, med vippor af gnistrande diamanter, Denna skrud var kanske praktfullare, om än kallare, än sommardrägten.
Morgonluften var frisk. Strömmen flöt trög och isblandad under Norrbros hvalf.
Tvänne unga män vandrade utåt en af alléerna. Det var konglig sekter A. och löjtnant B., hvilka, efter att hos Biauchini ha druckit sitt morgon-kaffe, nu togo sig en liten promenad, väl insvepta i sina varma syrtuter.
— Har du varit hos Marie nyligen? frågade löjtnanten.
— Nej, hon är stött på mig.
— Hvarför det?
