tidningar, hvilka hade likartade åsigter, och gisslades obarmhertigt i de andra.
Detta är sakens vanliga gång, och det gjorde föga intryck på den unge mannen.
Så mycket mera fästade han sig vid ett bref, hvilket han erhöll en kort tid efter bokens utkommande.
Detta bref bar Götheborgs poststämpel, var skrifvet med vacker stil, hvars ledighet genast lät sluta till en karls hand, och innehöll följande!
”Min herre!
Då man sjelf genom yttre omständigheter är hindrad att verka för en idé, om hvars sanning man är öfvertygad, är det med känslor af djupt intresse och glädje man ser någon annan göra det. Man erfar ett starkt och uppriktigt deltagande för en sådan person och man önskar att både uttrycka sin tacksamhet till honom och kanhända äfven gifva några råd, genom hvilka man åtminstone medelbart kan gagna den gemensamma saken.
Detta är orsaken hvarföre jag skrifver till er.
Tillåt mig till en början att uppriktigt tacka er för den glädje ert lilla arbete förorsakat mig.
Hvad som i broschyren anslagit mig, oaktadt dess brister och ofullständigheter, är den omständigheten att den icke blott innehåller tomma deklamationer om de fattigas olyckliga ställning, utan äfven några anvisningar till dennas förbättrande, att den tillika icke blott uppmanar att lindra det redan existerande eländet, utan derjemte yrkar på förebyggandet af dettas oupphörliga tillväxt och slutligen att den icke söker uppnåendet af detta ändamål endast i de förmögnares barmhertighet, utan fasthåller nödvändigheten af de lägre klassernas egen verksamhet.
