240
Detta sista är i min tanke det viktigaste.
Man har länge nog förgäfves vädjat till de förmögnares medlidande. Man har trott sig kunna afhjelpa proletariatet genom allmosor, låneanstalter och återställandet af det fordna patriarkaliska förhållandet mellan husbonden och tjenaren, borgaren och daglönaren. Man har sträfvat att återinföra de längesedan förmultnade formerna inom det religiösa och industriella lifvet, genom hvilka flydda århundraden åtminstone släpade sig fram.
Men man inser då icke att allt detta, oaktadt den materiella nytta, som det åter kanhända för ögonblicket skulle medföra, dock i längden, sedan sakerna nu en gång hunnit dit, der de nu befinna sig, måste i grund depravera folket.
Genom den der faderliga omsorgen för arbetarna inskränker man deras individuella frihet, förslappar deras andliga krafter och beröfvar dem deras förtröstan på sig sjelfva och dermed möjligheten att någonsin höja sig. Detta beroende, icke blott i ekonomiskt, utan äfven i moraliskt hänsende, förnedrar; och den, som en gång upphört att lita på sig sjelf, som med blind underdånighet af andra väntar allt, den har råkat i det olyckligaste tillstånd af andlig förslappning — han är icke mera en menniska, han är en slaf.
Men jag behöfver ej utveckla dessa åsigter: de äro ju era.
Deremot skulle jag vilja gifva er ett råd. Följ ert förstånds anvisningar — det är klart och sundt! Lyd ert hjertas ingifvelser — de äro ädla och riktiga! Men glöm icke att utom de naturliga gåfvorna man kan förvärfva sig tvänne hjelpmedel: studier och erfarenhet.
Vaka och arbeta, och var öfvertygad om att i era sträfvanden deltager en vän!
