Hos de förra hade den unge mannen under den
sista tiden blott gjort ett par förmiddagsvisiter, och
den sednare hade han ej återsett sedan den der
aftonen på spektaklet.
— Åh, se herr L*! ropade grosshandlaren. Det är något sällsynt att få se er nu för tiden.
— Ja, sade hans fru, jag har med ledsnad saknat herr L*, när vi sett våra vänner hos oss.
— Ni är alltför god som observerat det, svarade Arvid, i det han helsade på fruntimmerna . . . Jag har varit mycket sysselsatt på sednare tider.
— Ni har ju blifvit författare . . . Ni har skrifvit en bok, som jag hört mycket berömmas.
Arvid bugade sig utan att svara.
— Nå, återtog grosshandlaren, nu gör ni oss väl sällskap en stund. Vi äro ute för att köpa julklappar . . . Presidentskan, hvars man ej har tid att ledsaga henne, har följt med oss.
— Jag tror knappast, menade Arvid, i det han såg på klockan, att min tid . . .
— Åh, ni får ej skylla på den. Före middagen hinner ni ändå ej göra något. Dessutom behöfva vi er.
— Verkligen . . . det smickrar mig.
— Ni ser ju att man har svårt att slippa fram i den här trängseln . . . Bjud då fru X. er arm.
Det fans nu ingen undflykt.
Arvid räckte ut sin arm, hvilken den vackra frun genast bemäktigade sig.
— Ah, min herre, yttrade hon lågt, jag har mer än någon annan att beklaga mig öfver er. Ni har verkligen förorsakat mig mycken ledsnad.
— Huru då, min fru?
— Och det frågar ni . . . Ni har ju icke besökt mig en enda gång under denna långa tid.
