Den här sidan har korrekturlästs
19


För öfrigt var han ovanligt ful, men klädde sig väl och förde sig med en otrolig suffisance.

— Välkommen hit, sade han. Jag har längtat alldeles förfärligt efter dig, och jag skulle anse oss för en moderniserad upplaga af Orestes och Pylades, om jag ej kunde tillskrifva min längtan den omständigheten att jag ej har någon att spela piket med.

— Olycklige!

— Jag har försökt lära Fabian, men han är ej i stånd att komma ihåg hur mycket han har räknat.

— Trösta dig. Jag är nu här.

— Visserligen, sade Fabian. Men du får ej sitta och spela kort med honom hela dagen.

— Nej, Gud bevars! Blott någon gång när jag gripes af medlidande. Han vinner dessutom alltid.

— Jo vackert. Mins du på Blå Porten, när du på tre gifningar vann . . .

— Se så, tyst med de der spelhistorierna, afbröt Fabian. Kaffet är troligen färdigt, pappa har slutat sin middagslur, och mamma sin följetongsartikel.

— Jag är genast klädd, försäkrade Arvid. Salzwedel kan just under tiden roa sig med att lägga ned mina kläder i byrålådorna.

— Må göra.

Rouén började med Fabians hjelp att mycket samvetsgrant utföra detta uppdrag, i det han med kritiska anmärkningar beledsagade hvarje plagg. Blott två saker undsluppo hans ogillande: böckerna, hvilka han utan att se på dem kastade på ett bord, och cigarrlådorna, af hvilka han, med ett lakoniskt — mina är slut, genast gjorde beslag på en.

— Nu är jag färdig, sade Arvid, i det han slog en elegant knut på halsduken.

De tre unga männen gingo ned för trappan, passerade gården och inträdde i hufvudbyggnaden.