Den här sidan har korrekturlästs
249


— Ja, ungefär så.

— Jag försäkrar dig, min kära bror, att jag der vid lag ej har något att förebrå mig. Hennes far hade så väl sörjt för hennes uppfostran, att, om jag icke kommit, hon i stället begifvit sig af ensam. Tror du att en sådan kokett och lättsinnig flicka, utan ens något begrepp om sedlighet och dygd, skulle ha kunnat bli annat än hvad hon är . . . Visst icke. Jag var blott ett oskyldigt medel . . . Men adjö med dig, jag måste till kontoret . . . Posten går om ett par timmar.




Åter förflöto några månader. Våren nalkades.

Arvid hade fortfarit med sitt nya lefnadssätt.

Med hvarje dag drog han sig mera från sällskapslifvet för att egna sig åt sysselsättningar, som skänkte honom en ädlare tillfredsställelse.

Långa promenader så väl inom Stockholms tullar som i landsbygden deromkring, samtal med snillrika och erfarna män, studerandet af samtidens förnämsta författare, i synnerhet de, som sysselsatt sig med samhällsfrågor, upptogo nästan hela dagen.

Allt emellanåt mottog han bref med Götheborgs poststämpel från den obekante vännen, hvars råd han oftast följde och alltid fann vara nyttiga.

Arvid hade nästan alldeles upphört att undra hvem denne obekante kunde vara, han mottog hans råd, hans loford, hans tadel utan att fråga sig hvarifrån allt detta kunde härleda sig.

Och hvartill skulle det också tjena att fråga, då ingen annan än den okände sjelf kunde lemna ett tillfredsställande svar?