Den här sidan har korrekturlästs

20


I en sal på nedre botten sutto Arvids föräldrar, ett gammalt äkta par, i hvilkas anletsdrag man återfann sonens flärdlöshet och godmodighet.

— Mina föräldrar . . . min vän Arvid L*, om hvilken jag så ofta talat med pappa.

— Min sons vänner äro alltid hjertligt välkomna hos mig, men herr L* kan så mycket snarare göra anspråk på att vara det, som jag har professor L* att tacka för min hustrus återställande från en svår sjukdom.

Med dessa ord hälsade baron O* sin sons unge vän.

Dermed var också ett ypperligt samtalsämne gifvet. Man talade om professor L*, om sjukdomar i allmänhet, om landtluftens välgörande inflytande och dylikt mer.

Baron O* var en 60-års man, af ett ännu kraftfullt och värdigt utseende. Hans sätt förenade landtjunkarens rättframhet med en gammal vana vid belefvenhet.

Friherrinnan såg ännu rätt bra ut och föreföll än mera intagande genom den godhet och hjertlighet, som framlyste i hvarje hennes blick eller ord.

Inom ett par timmar kände Arvid sig fullkomligt hemmastadd inom den för honom främmande familjen.

— Är herr L* jägare, frågade baron.

— På sätt och vis.

— Hvad vill det säga?

— Jag har öfvat mig mycket att skjuta till måls, och träffar pricken på tämligen långt håll. Derjemte har jag flitigt studerat åtskilliga jagtböcker, men för att bekänna sanningen tror jag knappast att jag inalles 4 gånger skjutit på något lefvande föremål.

— Herrn har då gått en bra egen väg. Aldrig förr i mitt lif har jag hört någon studera jagten theoretiskt utan den ringaste praktik.

— Det är en följd deraf att jag tillbragt min mesta tid inom Stockholm. Men jag hoppas att nu vinna något af hvad jag saknar.