Den här sidan har korrekturlästs


TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.


En half timma sednare ringde professor L* på klockan bredvid dörren till major O*s tambur.

— Är det doktorn? frågade pigan, som öppnade.

— Ja, mitt barn!

— Var så god och stig in i förmaket . . . Jag skall säga till fröken.

Läkaren inträdde i ett stort rum, hvars möblering förrådde en bildad smak och tillgångar att följa den.

Ett piano, några goda målningar på väggarne, ett par ypperliga gipsgrupper framför trymåerna mellan fönstren, ett bord belastadt med planchverk, en etagere med några utsökta antika och moderna konstalster etc., gåfvo tillkänna att man befann sig i det vanliga sällskapsrummet.

Läkaren hade knappast hunnit sätta sig, innan fröken Sigrid inträdde.

Hennes utseende, fullt af värdighet och behag, och hennes klädsel, på en gång huslig och elegant, gjorde ett högst gynsamt intryck på honom.

Hvilket intryck, hon erfor, då hon för första gången såg fadern till den ende man, för hvilken hennes