256
hjerta klappat, vilja vi ej vidröra. Men icke mottog hon honom hvarken utan rodnad eller utan en lätt förvirring, denna sednare dock mera märkbar för honom, än för henne sjelf; ty hade hon anat hans skarpsynthet, hade mötet blifvit ännu svårare.
— Vi vågade knappast hoppas, yttrade hon med aktningsfull, intagande ton, att herr professor L* skulle vilja öka antalet af sina klienter med oss, hvilka, ehuru obekanta, dristat oss göra anspråk på några minuter af en så dyrbar tid.
— Min tid är numera ej så upptagen som förut, sedan min helsa nödgat mig att draga mig ifrån en stor del af praktiken. Men i alla händelser skulle jag alltid ha skyndat att hörsamma en kallelse från major O*, som jag redan genom min son lärt högakta och som jag således ingalunda kan anse för alldeles obekant. Jag beklagar blott att anledningen till en personlig bekantskap skall vara så obehaglig. Är det herr majoren som lider?
— Ack, ja. Vi tro ej att del är farligt, men försigtigheten . . .
— . . är alltid en dygd. Nå, huru förhåller sig hans sjukdom?
— Sedan någon tid . . .
(Vi utelemna, med förhoppning om läsarens ursäkt, den del af samtalet, som rörde de olika faserna af major O*s lidande.)
— Och nu, sade fröken Sigrid, sedan hon
fullbordat sin redogörelse, nu, om herr professorn behagar,
skola vi gå in till pappa.
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —
Då professor L*, efter att ha fullbordat sina åligganden såsom läkare, tog afsked af major O*,
