Den här sidan har korrekturlästs
257

yttrade han sin förhoppning att snart se honom fullkomligt återställd.

— Det skulle vara mig ett stort nöje, svarade majoren, om jag kunde hoppas att herr professorn äfven då ville någon gång besöka mig, icke såsom en patient, utan såsom en bekant, hvilken skulle vara synnerligt tacksam för en sådan godhet.

— Jag går sällan i sällskaper, återtog doktorn, men denna gång känner jag mig frestad till ett undantag.

— Jag räknar på detta löfte, herr professor . . . och sök äfven att föra med er eder son. Vi ha ej ännu haft det nöjet att se honom hos oss här i Stockholm.

— Han skulle helt säkert ej ha försummat att göra sin visit, om han trott sig vara välkommen.

— Jag vet ej att vår bekantskap på Alsjö kunde gifva honom skäl att förmoda annat. Emellertid ber jag er försäkra honom att så väl jag, som min dotter, med mycket nöje skola återse honom.

— Han må sjelf framföra sin förbindelse . . . Men innan jag går, skulle jag skrifva ett litet recept. Kanhända fröken vill vara så god och lemna mig skrifmaterialier.

Hon förde honom till sitt kabinett bredvid faderns rum.

— Se här, bästa herr professor, sade hon och pekade på ett skrifbord.

— Är detta ert skrifbord, min fröken? frågade doktorn i det han satte sig.

— Ja.

— Det skulle jag ej ha trott.

— Och hvarföre icke.

— Emedan jag här ej ser till detta doftande rosefärgade papper, dessa små näpna, pressade envolopper


En blaserad man.17