Den här sidan har korrekturlästs

258

och framför allt alla dessa koketta och något bräckliga småsaker, som bruka ge unga fruntimmers skrifbord en egen pregel.

— Saknar då herr professorn det der? frågade Sigrid leende.

— Visst icke, tvärtom känner jag mig helt hemmastadd här, der allt visserligen är praktfullt och prydligt, men tillika ändamålsenligt och, så att säga, allvarsamt.

Härvid fattade han en penna och började skrifva sitt recept.

— Era pennor gå dock ej rätt väl, sade han efter att ha försökt ett par. De äro för mjuka. Det synes att de äro ämnade att föras af en lätt hand.

— Kanske ni vill formera en sjelf?

— Med er tillåtelse . . . En läkare kan aldrig vara tillräckligt nogräknad om att skrifva sina recepter tydligt. Ett misstag på en enda bokstaf eller siffra kan vara nog att döda en menniska. Jag har sett exempel derpå under min praktik.

— Se här en pennknif . . . jag tror att den är bra.

— Förträfflig . . . engelskt stål, förmodar jag.

— Nej, den är från Eskilstuna.

— Ah, ni är patriot . . . ni — likasom min son.

Professorn hade länge förgäfves letat efter någon anledning att föra samtalet på Arvid. Medgifvas måste att han kunnat finna en bättre öfvergång; men han hade ej tid att tänka ut någon sådan. Han tillgrep den första, som erbjöd sig, utan att frukta att synas löjlig.

— Åh, är konglig sekter L* patriot? Det skulle jag ej ha trott . . . Åtminstone tycktes han i somras föga intressera sig för sitt fosterlands industriella förhållanden.

Nöjd med att samtalet nu en gång var ledt på