262
Den värde läkaren kunde i hastigheten ej finna
någon vackrare fras att uttrycka sin outsägliga
förvåning.
— Och, fortfor han förtjust, hon måste älska gossen. Ja, det såg jag straxt. Helt säkert älskar hon honom . . . Och han tillber henne . . . Det der måste jag ställa till rätta.
I detta ögonblick inträdde fröken Sigrid.
En stor nyhet, ropade professorn till sin son, då denne kom hem till middagen.
— Hvad då?
— Jag har fått reda på din anonyme korrespondent.
— Är det möjligt? Känner pappa honom?
— Ja.
— Och hvem är det?
— Det vill jag ej säga dig ännu . . . du skall bli så mycket mera öfverraskad, då du får göra hans bekantskap.
— Hans bekantskap . . . han bortlägger då sin anonymitet?
— Ja visst, efter du får träffa honom personligen.
— Han är således i Stockholm.
— Det förstås.
— Och när får jag se honom?
— I eftermiddag.
— Kommer han hit?
— Nej, jag skall följa med dig till honom.
— Ni gör mig mycket nyfiken, min far. Säg mig då något mer . . . kände ni honom förut?
— Icke personligen, men par rennomé.