— Det är då en man, hvars namn är allmänt kändt
. . . en utmärkt, en ryktbar personlighet?
— Du får se . . . Låtom oss nu äta middag så länge.
Klockan 6 på eftermiddagen uppsteg professor L* med sin son i en vagn, som förde dem till det hus, der major O* bodde.
Doktorn gick förut upp för trapporna, ringde på klockan, utbytte tyst några ord med domestiken, som öppnade, och införde sin son i salongen.
— Vänta några ögonblick här, sade han, jag kommer straxt tillbaka.
Doktorn öppnade dörren till ett annat rum, i hvilket han inträdde.
Knappast en minut sednare kom han åter ut, förande fröken Sigrid vid handen.
Då Arvid igenkände den unga qvinnan, som med ett outsägligt uttryck af blyg värdighet i det sköna ansigtet nalkades honom, genomträngdes hans själ af en känsla, som på en gång var lycksalighet och smärta, hopp och fruktan.
— Sigrid! utbrast han.
— Ja, sade professor L*, det är fröken O*, hvilken jag lyckats öfvertyga om uppriktigheten och värman i din kärlek, och som förlåter dig att du en gång misskänt dina egna känslor.
Vi afstå från att söka beskrifva Arvids intryck och den scen, som följde närmast på doktorns korta, men allt sägande förklaring.
— Jag tror du glömmer din anonyme korrespondent, yttrade professorn leende till sonen, som
