— Om det roar er skola vi gå på andjagt i morgon.
Jag har ett par bondpojkar här straxt intill, hvilka
ej äro rädda att klifva ned i vattnet ända upp till
halsen.
— Jag trodde ej att man borde jaga änder förr än i slutet af Juni.
— Det förstås att detta är det rättaste, men för en gång kan det ej skada att skjuta några andungar litet tidigare än efter regeln. Deremof, när majoren kommer hit, skola vi ställa till en ordentlig jagt med båtar och hundar.
— Åh det blir förtjusande! Du Salzwedel, har kanske redan nått en viss skicklighet.
— Nej, Gud nås! Jag var ute med baron en gång; men, just som vi sprungo utåt flodbrädden efter en hel skock änder, klef jag ned mig och blef efter.
— Och kom hem två timmar senare än jag, genom- våt och uttröttad.
— Det der, sade friherrinnan, kan väl ej ingifva herr L* någon särdeles håg att jaga änder.
— Åh, jag får väl akta mig, helst nu då jag är varnad af Salzwedels exempel.
— Jag fruktar att herrarne få leds här. Hen det blir väl lifligare mot slutet af veckan, då Majoren och fröken Sigrid komma hit.
— Ja, sade Fabian, Gud skall veta att kusin Sigrid förstår sig på att hålla en i rörelse. Jag är rigtigt glad att jag nu ej ensam kommer att bli offret för hennes nycker.
— Jag tror dock, menade friherrinnan småleende, att du temligen gerna rättar dig efter dem. Kom i håg dansen!
— Tyst mamma lilla, det der är en familje-hemlighet.
Dervid skrattade han bullrande, men hjertligt.
— Men, tillade han, när jag tänker rätt efter, så
