FJERDE KAPITLET.
Tidigt påföljande morgon begåfvo sig baronen och de tre unga herrarne, behörigen utrustade med nödiga reqvisita, åväg på andjagt. Tvänne hvithåriga, lurfviga bondpojkar tjenstgjorde i stället för jagthundar.
— Det här, sade gamla baronen, är ett klent nöje. Det är skada att herr L. ej var här i medlet af Maj, så hade ni fått vara med om att skjuta andrakar.
— Andrakar?
— Man kallar hanarne så.
— Jag trodde att man ej gerna sköt dem, för att ej skrämma bort honan och förlora hela kullen.
— Det gäller blott tidigare på våren, men ej då honan redan begynt värpa. I medlet af Maj, kanske något tidigare, ligga honorna på ägg, och tåla då ej hanarnes uppvaktning. Gräsenklingen sällar sig då till sina olyckskamrater, så att i fall man vid den tiden får syn på en liten flock sjöfoglar kan man ge sig fan på att det är anddrakar; om man passar på nu, eller ännu bättre, innan de hunnit söka upp hvarandra, kan man få ett trefligt skytte på dem. Man bygger upp en låg riskoja vid en fråkenbotten, och
