24
ligger på lur der om aftnarna, emedan änderna bruka svärma omkring vid den tiden.
— Men det måtte vara bra enformigt att ligga så der flera timmar, om ingen and flyger förbi.
— Derför anförtror man sig också icke åt slumpen. Vet ni hvad en andpipa är.
— Nej.
— Se här en sådan.
Baronen tog fram ur fickan ett slags lockpipa af tenn, till formen nästan liknande en andnäbb.
— Med den här, sade han, sedan Arvid tillräckligt beskådat ofvannämde pjes, med den här härmar man honans läte. Drakarne, som hafva hufvudet fullt af älskogstankar, komma bums flygande, och jag vet aftnar då jag på det viset fått fem eller sex präktiga änder.
— Men hvar tusan har Salzvedel tagit vägen, afbröt Fabian sin fars lärorika tal.
— Han måtte ha blifvit efter.
— Men han kan dock ej vara långt borta. Salzvedel ohoj, ohoj, ohooooj!
Ingen svarade.
Sedan jägarne väntat förgäfves en stund återtogo de marchen. Men som, till och med enligt baronens påstående dagens jagt skulle blifva ”ett klent nöje,” lemna vi dem och följa i stället det borttappade fåret.
Då Salzvedel märkte att de andra voro helt och hållit upptagna af sitt samtal hade han passat på vid en krökning af den smala vägen och med hastiga steg begifvit sig af åt ett annat håll.
Efter en half timmas gång stannade han utanför ett litet hus, som genom sitt byggnadssätt och de kringliggande små täpporna lätt kunde igenkännas såsom ett af Sveriges boställen.
