Den här sidan har korrekturlästs

26

liknande bokstäfver. Men hvarje gäng en bokstaf bildades log hon spotskt och knäppte med en förtjusande näpenhet till bomullsrullarne, så att de flögo ned i korgen.

— God morgon, vackra Marie, sade Salzvedel och fattade en af hennes händer.

Hon nickade trotsigt, men lät nonom dock qvarhålla handen.

— Jag tror du är vid dåligt lynne.

— Nej bevars, men jag begriper ej hvarför ni skall komma hit alla förmiddagar, medan pappa är borta.

— Det är ju helt naturligt. Jag vill se dig och språka med dig ostörd.

— Men hvad skall det tjena till? Ni bor ju på Alsjö, hvarföre stannar ni ej der och roar er med era gelikar.

— Der finnas ej några unga flickor.

— Så res öfver till Ulnarp och håll prostens döttrar sällskap.

— Det är för långt, och dessutom äro de ej så vackra som du.

Salzvedel lutade sig framåt och sökte trycka en kyss på hennes glödande läppar.

Men den unga flickan slingrade sig ur hans armar och sprang upp. Derpå ställde hon sig helt lugn framför honom.

— Tycker ni verkligen att jag är vacker, frågade hon spotskt i det hon fästade sina flammande ögon på honom med ett underligt halft tilldragande, halft frånstötande uttryck.

— Åh du är beundransvärdt skön, sade Salzvedel långsamt och kände sig nästan fascinerad af den brinnande blicken.

Hon stod en lång stund framför honom, med ett fint gäckande leende kring den svällande munnen.