100
tyst förvirring. Tystnaden bröts av professor Summerlee, som brast i gapskratt.
»Det är ju en öppen bekännelse», skrek han. »Vad kan man mer begära? Karlen erkänner, att han är en humbug. Nu ha vi ingenting annat att göra än att vända om hem och blotta honom som en fräck bedragare.»
»Osynligt bläck?» inföll jag.
»Det tror jag inte», sade lord Roxton och höll papperet mot dagen. »Nej, min unge vän, det tjänar ingenting till att söka bedraga er. Jag går i god för att aldrig något skrivits på det här papperet.»
»Får jag komma in?» hördes en dundrande röst från verandan.
Skuggan av en undersätsig gestalt hade smugit sig över ljusfläcken. Denna röst! Denna oerhörda axelbredd! Flämtande av häpnad sprungo vi upp från våra stolar då Challenger i rund, gossaktig halmhatt med kulört band, Challenger med händerna i rockfickorna och med smärtingskor på de utåtvända fötterna visade sig i dörröppningen. Han kastade tillbaka huvudet och där stod han i det gyllene solskenet med sitt yppiga, gammalassyriska skägg och med det karakteristiska övermodet, som blickade fram under de halvt sänkta ögonlocken.
»Jag fruktar», sade han och såg på sitt ur, »att jag kommer några minuter för sent. Då jag lämnade er detta konvolut erkänner jag, att det alls icke var min avsikt, att ni skulle komma att öppna det, ty det hade varit mitt fasta uppsåt att före den utsatta timmen vara hos er, Det ledsamma uppskovet beror dels på en osäker lots, dels på en framskju-
