tande sandbank. Jag är rädd att det givit min kollega, professor Summerlee, anledning att häda.»
»Jag tillstår, sir», sade lord John i allvarlig ton, »att det kändes som en betydlig lättnad att få se er, ty vår mission tycktes ha kommit till ett snöpligt slut. Än i denna stund begriper jag inte, varför ni gått till väga på ett så underligt sätt.»
I stället för att svara steg professor Challenger in, skakade hand med mig och lord Roxton, bugade sig med märkbar ringaktning för professor Summerlee och sjönk så ned i en korgstol, som knakade och knarrade under hans tyngd.
»Är allting i ordning för vår resa?» frågade han.
»Vi kunna resa i morgon.»
»I så fall skola vi det också. Ni behöva inga skrivna anvisningar, då ni får den ovärderliga fördelen av min ledning. Från början hade jag beslutat att själv presidera över era forskningar. De mest utarbetade kartor skulle, som ni nog inse, vara en klen ersättning för min intelligens och mina råd. Vad beträffar min lilla list med konvolutet, är det ju klart, att om jag delgivit er alla mina avsikter, hade jag nödgats motstå era ovälkomna försök att övertala mig att resa ut tillsammans med er.»
»Av mig hade ni ingenting befarat i den vägen», utbrast professor Summerlee, »då det fanns någon annan möjlighet att komma över Atlanten.»
Challenger slog åt honom med sin stora, håriga hand:
»Jag är säker på att sunda förnuftet säger er, att jag gjorde rätt, att det var bäst att jag skötte mig själv och inte visade mig förrän just i den stund då
