Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/107

103

till peruanska gränsen och sedan glida tillbaka med strömmen. Vad vår färd angick, kunde Esmeraldas förträffliga maskiner ignorera vattnets tröga flöde och vi gingo lika fort framåt som om vi farit över en stillastående insjö. I tre dygn ångade vi i nordvästlig riktning uppför floden, som till och med här, tusen mil från sin mynning, var så bred, att från dess mitt de båda stränderna tedde sig som skuggor vid synranden. På fjärde dagen efter vår avresa från Manaos gingo vi in i en biflod, som vid sin mynning var föga mindre än huvudfloden. Den smalnade dock hastigt av och efter ytterligare två dagars färd kommo vi till en indianby, där professorn nödvändigt ville att vi skulle gå i land och Esmeralda skickas tillbaka till Manaos. Vi skulle, så sade han, snart komma till starka strömdrag, som gjorde det omöjligt för ångbåten att gå fram. Han tillade viskande, att vi nu närmade oss dörrten till det okända landet och att ju färre vi invigde i vårt förtroende, desto bättre var det. I detta syfte avfordrade han oss också vårt hedersord på att vi varken skulle publicera eller säga någonting, som kunde ge andra direkt upplysning om till vilka punkter på kartan våra resor fört oss och betjäningen fick också avlägga högtidlig ed på samma sak. Det är av detta skäl jag nödgas vara litet svävande i mina uppgifter och jag vill på förhand säga mina läsare, att på de kartor eller teckningar jag möjligen kommer att giva, blir nog den ena punktens läge i förhållande till den andra korrekt, men kompassens punkter äro avsiktligt förblandade, så att de ingalunda kunna tjäna som vägvisning till själva landet. Antingen profes-