106
fessorerna — inträffade i afton och hade kunnat få ett tragiskt slut. Jag har förut nämnt vårt engelsktalande halvblod, Gomez — en duktig arbetare och villig karl, men, fruktar jag, behäftad med en nyfikenhet, som jag tror är ganska allmän bland sådana män. Sista kvällen måtte han ha gömt sig nära den hydda, där vi avhandlade våra planer, och då han upptäcktes av den väldige negern Zambo, som är trogen som en hund och besjälad av ett ingrott rashat mot halvbloden, blev han framdragen av denne och förd inför oss. Gomez drog emellertid ut sin kniv och om hans tillfångatagare inte varit så ofantligt stark och följaktligen kunnat avväpna honom med ena handen, hade han säkert mördat honom. Saken slutade med förebråelser, de båda motståndarna tvingades att taga varandra i hand och det är all anledning hoppas, att allt skall bli gott igen. Vad de båda lärda herrarnas fejder beträffar, äro de ihållande och bittra. Det måste erkännas, att Challenger är ytterligt retsam, men Summerlee har en skarp tunga, som förvärrar saken. I går kväll sade Challenger, att det aldrig roar honom att promenera på Thems-kajen och se uppåt floden, ty det är alltid någonting sorgligt i att skåda sitt slutliga mål. Han är naturligtvis övertygad om att han är bestämd för Westminster Abbey. Summerlee svarade emellertid med ett syrligt leende, att inte annat än han visste var Millbanks fängelse rivet. Challengers egenkärlek är alltför kolossal att någonting sådant skulle kunna förtreta honom. Han bara log i skägget och upprepade: »Åh, verkligen! Åh, verkligen!» i den medlidsamma ton man begagnar till ett barn. Och
