116
buskarna samt märkte med våra yxor ett träd i närheten för att vara säkra om att återfinna dem. Därefter fördelade vi oss emellan vad som var att bära — bössor, ammunition, matvaror, ett tält, filtar och åtskilligt annat, axlade vår packning och anträdde den mödosammare delen av vår resa.
Ett olyckligt gräl mellan våra krutdurkar, professorerna, utmärkte början av det nya stadiet. Challenger hade alltifrån den stund då han anslutit sig till oss utfärdat förhållningsorder till hela sällskapet, vilket synbarligen förtretat Summerlee. Då han nu ålade sin med-professor en viss skyldighet — ingenting värre än att bära en aneroid-barometer — kom det till ett utbrott.
»Får jag lov att fråga, sir», sade Summerlee med hycklat lugn, »i vilken egenskap ni åtagit er att utfärda dessa order?»
Challenger glodde på honom och borstade upp sig.
»Jag gör det, professor Summerlee, i min egenskap av expeditionens anförare.»
»Jag nödgas säga er, sir, att jag icke erkänner er som sådan.»
»Verkligen!» Challenger bugade sig med otymplig sarkasm. »Skulle ni vilja exakt angiva min ställning?»
»Ja, sir. Ni är en man vars sanningsenlighet är underkastad prov och denna kommitté har begivit sig hit för att pröva den. Ni, sir, färdas i sällskap med era domare.»
»Åh, bevars väl», sade Challenger och satte sig på kanten av den ena kanoten. »I så fall draga ni naturligtvis vidare och jag följer efter så fort jag beha-
