118
småningom blevo skogarna glesare och förlorade sin tropiska yppighet. De ofantliga träden på den alluviala Amasonslätten gåvo rum för fenix- och kokospalmerna, vilka växte i spridda dungar med mellanrum av tät småskog. I de fuktigare fördjupningarna bredde mauritiapalmerna ut sitt behagligt nedhängande bladverk. Vi vandrade helt och hållet efter kompass och ett par gånger kom Challenger i delo med de båda indianerna, då — för att citera professorns harmsna ord — hela sällskapet kom överens om att »mera lita på outvecklade vildars felaktiga instinkter än på den bögsta produkten av modern europeisk kultur». Att vi handlade rätt härvidlag visade sig på tredje dagen, då Challenger medgav, att han kände igen flera landmärken från sin föregående resa och på ett ställe anträffade vi verkligen fyra med eld svärtade stenar, som utan tvivel markerade ett lägerställe.
Vägen bar fortfarande uppför och det tog oss två dagar att komma över en stenbeströdd bred sluttning. Växtligheten hade åter förändrats och elfenbensträdet var det enda träd som nu återstod jämte ett överflöd på orkidéer, bland vilka jag lärde känna den sällsynta Nuttonia Vexillaria samt cattleyas och odontoglossums härligt rosafärgade och skarlakansröda blommor. En och annan bäck med kiselstenig botten och ormbunkssirade bräddar porlade utför kullens smala hålvägar och varje afton slogo vi läger vid stränderna av någon göl, där hela stim av små blåryggiga fiskar — i storlek och form lika den engelska forellen — beredde oss en läcker aftonmåltid.
På nionde dagen efter den då vi lämnat kanoterna
