I denna omständighet ligger vårt enda hopp. Det är bara när jag betraktar mina kamraters obekymrade ansikten, som jag ser någon ljusning i mörkret. Till det yttre hoppas jag, att jag förefaller lika sorglös som de. Invärtes är jag dock full av farhågor.
Låt mig så detaljerat som det är mig möjligt meddela er den följd av händelser, som lett till denna katastrof.
Då jag slutade mitt sista brev berättade jag, att vi befunno oss sju mil ifrån en ofantlig sträcka av rödaktiga klippor, som utan tvivel omgåvo den platå professor Challenger talat om. Deras höjd tycktes mig, då vi kommo dem närmare, på somliga ställen överstiga det av honom uppgivna måttet, ty delvis rände de upp ända till tusen fot, och de voro underligt refflade, på ett sätt som, efter vad jag tror, lär vara utmärkande för basaltiska höjningar. Någonting i samma väg återfinner man i Salisbury Crags vid Edinburgh. Toppen företedde alla tecken till yppig växtlighet — randen kantad med buskar och en mängd höga träd längre in. Så vitt vi kunde se, fanns där intet som tydde på animalt liv.
Den kvällen tältade vi omedelbart nedanför klippan på en vild och ödslig plats. Stalpen över oss voro icke blott lodräta utan böjde sig utåt i toppen, så att det kunde icke bli tal om att bestiga dem. I vår närhet var den höga, smala pelarklippa, som jag visst redan omnämnt i denna berättelses början. Den liknar en bred röd kyrkspira. Toppen är i jämnhöjd med platån, men det är ett stort svalg emellan dem båda. Överst på pelaren växte ett högt
