jag inte övertygat mig om att den har att bjuda på någon form av liv.»
»Vad ni, sir, medger eller icke medger är av så oändligt liten vikt. Det gläder mig att iakttaga att själva platån har påtvingat sig er fattningsgåva.» Han såg uppåt den och till vår bestörtning hoppade han därefter ned från stenen, högg Summerlee i kragen och vände hans ansikte uppåt. »Nu, sir», skrek han, hes av iver. »Har ni nu klart för er, att platån har att uppvisa något animalt liv?»
Jag har nämnt, att en yvig krans av gröna buskar klädde klippans kant, Ur dessa buskar stack nu ett svart, glänsande föremål fram. Då det långsamt sköt ut och hängde ned över svalget, sågo vi att det var en mycket stor orm med ett egendomligt platt, spadformigt huvud. Den rörde sig skälvande uppöver oss en minut och morgonsolen glänste, på dess glatta, buktiga slingor. Men så drog den sig långsamt tillbaka och försvann.
Summerlee hade blivit så intresserad att han utan motstånd låtit Challenger vända hans huvud uppåt. Men nu sköt han ifrån sig sin kollega och återtog sin värdighet.
»Det skulle glädja mig, professor Challenger», sade han, »om ni kunde säga vad som faller er in utan att taga mig under hakan. Icke ens förekomsten av en mycket vanlig pytonorm synes mig berättiga till en sådan frihet.»
»Men liv är det på platån i alla fall», svarade den andre helt triumferande. »Och sedan jag nu på ett för alla — de må vara hur fördomsfulla och enfaldiga som helst — fattligt sätt demonstrerat denna