128
viktiga slutsats, anser jag, att det bästa vi kunna göra är att bryta upp härifrån och draga västerut tills vi finna något medel att bestiga klippan.»
Marken vid klippans fot var stenig och ojämn, så att det var svårt och gick långsamt att komma fram. Helt plötsligt anträffade vi dock någonting som verkade uppmuntrande. Det var märkena efter ett gammalt läger, åtskilliga tomma konservburkar, märkta i Chicago, en butelj med »Konjak» på etiketten, en trasig burköppnare och en mängd andra lämningar, som vittnade om att resenärer besökt platsen. En skrynklig sönderriven tidning visade sig vara Chicago Democrat, men den saknade datum.
»Den är inte min», sade Challenger. »Den är säkert Maple Whites.»
Lord Roxton hade med intresse betraktat ett stort ormbunkträd, som skuggade lägret. »Se bara på de här», sade han. »Jag tror det är ämnat till vägvisare.»
En kvist av ett hårt träslag hade blivit fastspikad på trädet så att den pekade åt väster.
»Visst är det en vägvisare», sade Challenger. »Vad skulle det annars vara? Som vår pioniär befann sig ute i ett farligt ärende, lämnade han detta tecken här, på det att de som möjligen följa efter honom må veta vilken väg han tagit. Kanhända träffa vi framdeles på andra upplysningar.»
Det gjorde vi verkligen, men de voro av en hemsk och mycket oväntad beskaffenhet. Strax nedanför klippan växte en betydlig sträcka bamburör, lik den vi under vår färd genomträngt. Många av dessa rör voro tjugo fot höga med skarpa uddar i toppen, så att
