fötter krypa fram bland lösa stenar, som halkade undan då vi rörde oss. Plötsligt ropade lord Roxton till.
»Grottan är täppt!» sade han.
Då vi nu trängdes bakom honom, sågo vi vid det gula ljusskenet en mur av krossad basalt, som steg ända till taket.
»Taket har störtat in!»
Förgäves lossade vi några av de smärre styckena. Den enda verkan detta hade var, att de större lossnade och hotade att rulla ned för sluttningen och krossa oss. Det var alldeles påtagligt, att hindret var av den beskaffenhet, att det översteg vår förmåga att undanröja det. Den väg på vilken Maple White nått målet var icke längre tillgänglig.
Allt för nedstämda stapplade vi utför den mörka tunneln och sökte oss tillbaka till lägret.
Emellertid inträffade, innan vi lämnade passet, en omständighet av vikt med hänsyn till det som följde efter.
Vi hade samlats i en liten klunga nere i klyftan, omkring fyrtio fot nedanför grottans mynning, då en väldig sten plötsligt rullade ned och for förbi oss med hisklig fart. Det var med knapp nöd vi blevo räddade. Själva kunde vi inte se varifrån blocket kom, men våra tjänare, halvbloden, som stodo kvar vid ingången till grottan, sade, att det flugit förbi dem och därför måst falla ned från toppen. Då vi blickade uppåt, varsnade vi ingen rörelse i den gröna djungeln uppe på klippan. Det kunde dock icke betvivlas, att stenen var riktad mot oss, så att händel-
