10
ren också.» Jag begriper inte hur denne tjänsteman blev inblandad i saken, men det var han emellertid nu och narrade oss båda att skratta. »Det tillfredsställer mig inte alls. Jag vill slå mina armar om er, känna ert huvud vila vid mitt bröst och — o, Gladys, jag vill —»
Hon hade sprungit upp från sin stol, då hon sett tecken till att jag ämnade i handling förtydliga vad jag ville.
»Nu har ni förstört alltsammans, Ned», sade hon, »Allt är så roligt och så naturligt tills sådant här kommer med i spelet. Det var verkligen skada. Varför kan ni inte lägga band på er?»
»Det är inte min uppfinning», invände jag. »Det är naturen, det är kärleken som talar.»
»Det är kanske olika då båda älska, men jag har aldrig erfarit det där.»
»Men ni måste göra det — ni som är så vacker, så själfull. O, Gladys, ni är skapad för kärlek! Ni måste älska!»
»Man får vänta tills det kommer.»
»Men varför kan ni inte älska mig, Gladys! Är det mitt utseende eller vad är det?»
Nu veknade hon litet. Hon räckte fram handen — hennes ställning var så vänlig och behaglig då hon böjde sig ned — och så tryckte hon tillbaka mitt huvud. Med ett drömmande leende betraktade hon mitt uppåtvända ansikte.
»Nej, det är inte det», sade hon till sist. »Ni är inte någon egenkär pojke, så jag kan tryggt säga er, att det inte är det. Det ligger djupare.»
»Min karaktär?»
