148
Långt nere vid klippans fot upptäckte jag inom kort en oredig massa av grenar och en splittrad stam. Det var vårt bokträd. Hade väl plattformens utkant givit efter och bron störtat in? Först förklarade vi alla saken så, men i nästa ögonblick stack halvblodet Gomez’ mörka ansikte långsamt fram från bort sidan av klippelaren. Ja, visst var det Gomez, men icke längre Gomez med det inställsamma leendet och det vänliga uttrycket. Här sågo vi ett ansikte med blixtrande ögon och förvridna drag, ett ansikte vanställt av hat, strålande av den tillfredsställda hämndens vilda glädje.
»Lord Roxton!» skrek Gomez. »Lord John Roxton!»
»Vad är det?» svarade denne. »Här är jag.»
Ett skriande skratt kom över svalget.
»Ja, där är ni, ni engelska hund, och där får ni också stanna! Jag har bara väntat och väntat, och så yppade sig tillfället. Ni tyckte det var svårt att komma upp. Än svårare torde det bli att komma ner. Ni förb—de narrar, nu äro ni i fällan varenda en!»
Vi voro så häpna, att vi ej kunde tala. Vi stodo där bara och stirrade av bestörtning. En stor avbruten gren, som låg i gräset, utvisade varifrån han fått hävstången, som överändakastat bron. Ansiktet hade försvunnit, men bäst det var tittade det upp igen, än mera hatfullt än förut.
»Vi hade så när dödat er med det där stenblocket vid grottan», skrek han, »men det här sättet var bättre. Det är långsammare och rysligare. Era ben skola vitna däruppe och ingen skall veta var ni ligger, ingen komma och täcka dem. När ni ligger för
