150
sig någon olycksbådande handling å mannens sida — han hade ständigt varit angelägen att få del av våra planer, stannat och lyssnat utanför tältet då vi talat med varandra och tid efter annan hade vi alla beträtt honom med blickar av förstulet hat. Vi avhandlade alltjämt saken och sökte anpassa oss till våra nya förhållanden, då en underlig tilldragelse nere på slätten väckte vår uppmärksamhet.
En man i vita kläder — utan tvivel det kvarlevande halvblodet — sprang som man springer då man är eftersatt av döden. Bakom honom på endast några fots avstånd sågs Zambos — vår hängivna negers — ebenholtsfärgade jättegestalt komma framrusande. Vi sågo hur han upphann flyktingen och bakifrån slog armarna om hans hals. Båda tumlade nu över varandra på marken, Ett ögonblick därefter reste sig Zambo upp, betraktade den på marken utsträckte, vinkade helt glatt med handen åt oss och började springa åt vårt håll. Den vita figuren låg orörlig mitt på den stora slätten. »Våra båda förrädare voro nu döda, men den skada de tillfogat oss överlevde dem. Det fanns ingen möjlighet att återvända till pelarklippan. Vi hade varit världsborgare och nu var vår värld inskränkt till denna platå. Världen och platån voro skarpt åtskilda. Därnere låg slätten, som förde till kanoterna, Där, bortom den violetta, dimmiga horisonten, låg den lilla floden, som förde tillbaka till civilisationen, Men mellanlänken saknades. Intet mänskligt snille kunde uttänka ett sätt att slå bro över det svalg som gapade mellan oss och våra förflutna liv. Ett ögonblick hade ändrat vår tillvaros alla villkor.
