152
trädstubben och kastade ena änden över till oss. Det var inte tjockare än ett klädstreck, men ofantligt starkt och ehuru vi inte kunde förvandla det till bro, vore det ovärderligt i händelse vi komme att klättra. Sedan fäste han den andra tågänden vid matförrådspacken, som förts ditupp, och vi lyckades få den över till oss. Detta försåg oss med livsmedel för en vecka, i händelse vi icke komme över något annat. Till sist klättrade han ned och hämtade ytterligare två packor med blandat gods — en ammunitionslåda och åtskilligt annat, som vi lyckades få över genom att kasta till honom repet och hala det tillbaka igen. Det var afton då han slutligen klättrade ned efter ätt ha försäkrat oss att han nog skulle hålla kvar indianerna till följande morgon.
Och därav kommer det sig att jag använt snart sagt hela första natten på platån till att vid en lyktas sken nedskriva vad som hittills hänt oss.
Vi superade och slogo läger invid klippans utkant, släckande vår törst med ett par flaskor apollinaris, som lågo i en av lådorna. Det är av högsta vikt för oss att upptäcka vatten, men jag tror nästan att själve lord Roxton haft äventyr nog för en dag och ingen av oss var hågad för en första vandring i det främmande landet. Vi avstodo från att göra upp eld och undveko alla onödiga ljud.
I morgon — eller rättare sagt i dag, ty dagen gryr då jag skriver detta — skola vi begiva oss på vår första expedition i det okända. När jag åter skall komma i tillfälle att skriva — om jag någonsin gör det — vet jag inte. Emellertid ser jag, att indianerna ännu äro kvar där nere och jag är säker på att
