skansade läger genom att täppa till den med åtskilliga taggiga buskar och så hade vi vår lilla fristad och våra förråd helt och hållet omgärdade av törnhäcken. Långsamt och försiktigt begåvo vi oss därefter ut i det okända, följande den från vår källa utgående lilla bäckens lopp, som också skulle tjäna oss till ledning vid återvändandet.
Knappt hade vi brutit upp förrän vi anträffade tecken till att underbara ting väntade oss. Efter att ha genomströvat några hundra alnars tät skog, som innehöll många för mig alldeles obekanta trädslag, i vilka dock Summerlee, sällskapets botanist, igenkände former av barrträd och cykas-artade plantor, som för länge sedan upphört i den kända världen, beträdde vi ett område där bäcken vidgade sig och bildade ett ansenligt kärr. Framför oss växte ymnig vass av egendomlig typ, som förklarades vara Hippuris vulgaris eller hästsvans, blandad med ormbunkträd, alla vajande för en frisk vind. Plötsligt stannade lord Roxton, som gick först, och lyfte upp handen.
»Se på detta!» sade han. »Sannerligen tror jag inte, att vi anträffat spåren av alla fåglars fader.»
Ofantliga tretåade märken tecknade sig verkligen i den mjuka marken framför oss. Djuret — av vad slag det nu var — hade gått över träsket och försvunnit i skogen. Alla stannade vi för att undersöka det kolossala spåret. Om det verkligen var en fågel — och vilket annat djur hade kunnat lämna dylika märken? — var dess fot så mycket större än strutsens, att dess höjd efter samma skala måste vara
11 — Doyle, En försvunnen värld.
